Barn, Skolan och Rösten

Under mina hundpromenader i Ulriksdals trädgårdar stöter jag ibland på en pensionerad idrottsläkare som skrivit en utmärkt bok om barnidrott, och hur elitinriktning är skadligt för barnens idrottsverksamhet om det introduceras för tidigt, för enspårigt och för mycket fokus på resultat. Det har fått mig att tänka på hur vår fysiska och sociala miljö påverkar röstens utveckling väldigt tidigt i vår utveckling.

Kopplingen till rösten är mycket stark, mellan både idrott och sång som företeelse, men också hur samhället idag påverkar barnens röster negativt.

I en onlinekonversation med några röst-expertkollegor, diskuterade vi en bild ur Svenska Dagbladet, där barn sitter på FatBoy-liknande kuddar och arbetar med sina iPads.

Jag tänkte då på hur många unga vuxna som har helt trasiga röster idag, och hur man på äldre radiointervjuer från sextiotalet och tidigare hör unga röster som låter som dramatiska skådespelare i jämförelse med dagens ungdomar. Vad är det med den moderna miljön som påverkar unga röster så negativt?  Varför är det så farligt att sitta sådär?

Bilden i tidningen var så talande, så jag slängde ihop en liten kommentar till de andra i gruppen:

Ingen hållning behöver vara direkt fel om den är kortvarig och sker med sund eftertanke eller har ett specifikt och genomtänkt syfte. Om hållningen på bilden däremot är regelbunden, vardaglig och omedveten, sker en kroppslig anpassning som i formativa (unga) år skapar ett extremt neurologiskt kroppssystem.

Extremt på det sätt att kroppen till slut motverkar sina naturliga sunda impulser genom att vänja sig vid en sådan kroppsposition. Vitala och grundläggande instinkter som att skydda leder från utnötnings-skada, andas dynamiskt och röra sig kinetiskt effektivt (som att ”ta i” och ”slappna av”) blir negativt påverkade.

När man sitter vid en dator sker många negativa effekter på kroppen, lite beroende på koncentrationsförmåga och hur skickliga man är på att ”låsa” kroppen och stänga av kroppens eget varningssystem för när det känns obehagligt att sitta still. Först låser sig ögonen, vilket i sig är osunt för ögonmuskulaturen. Därefter låser sig nacke och axlar, vilket får effekter på käke, svalg och strupe. Sedan kollapsar bröstkorgen vilket sabbar diafragma och interkostala muskler som stabiliserar luftkudden man använder för att andas in, lyfta saker, reglera kroppens kraft och skydda ryggen. Osv osv

Jag tror mycket på att vårt känsloliv styrs av hur vi behandlar våra kroppar. Därför är det t.ex. min teori (just nu) att många unga nedstämda personer förvärrar sina känslomässiga problem genom att den fysiska livsstilen med mobil och dator försvårar kroppens känslomässiga återhämtning från stress, konflikt och ångest.

Detta sker eftersom datorarbete eller kroppsligt och mentalt skärmfokus får oss att ”glömma bort” kroppen och fokusera på att hålla kroppen stilla för att inte tappa bort blicken från det vi läser, skriver eller tittar på. Ett onaturligt ”jaktfokus” uppstår som egentligen är ett extremt tillstånd.

Det finns dataspelare som dött av att ha spelat för länge. Många kroniska skador kommer av att man inte känner skadorna eftersom dator-arbete är så enformigt att om man inte gör något annat så uppfattar man inte problemen med kroppen förrän det är för sent (skadan är permanent eller oövervinnerligt svår att rehabilitera).

Att vänja kroppen vid så tidig ålder vid passivitet och ihopkurad arbetsposition är enbart negativt.

Men positionen i sig är inte ett dugg farlig om man annars och till största delen av dagen är aktiv, rörlig och fullt medveten om kroppens behov av dynamik och rörelse.

Men hur många springer idag till fotbollsplanen efter skolan och på helgerna med sina kompisar eller är ute och leker burken eller hoppar hopprep fram till middag? 

Operalabb: En rörelse för rösten

Operalabb
En rörelse för rösten

av Nikola Matisic

Vi bär alla på en unik berättelse om hur vi formades till den vi är idag. Samtidigt finns det gemensamma kännetecken för olika skrån. I efterhand ser man tydligare vilka individer som haft avgörande roller i den egna utvecklingen. Det är märkligt vilka man minns och vad som har störst betydelse för ens konstnärliga och personliga uppväxt. Långt i efterhand, när man tänker tillbaka, växlar perspektiven och viktiga figurer krymper eller blir irrelevanta, medan knasiga människor som man mest minns som frustrerande, växer till väktare av eviga sanningar. Min egen väg genom sången, operakonsten och musikdramatik, kopplat till träning och pedagogik började med pianolektioner och mitt eget spontana sjungande i lågstadiet. Rösten var för mig lika självklar som att springa eller teckna. Det var ett redskap som alla andra. En hand, en fot, en röst. Ljudet i sig var irrelevant, vad man kunde göra med det var det viktiga. Först nu i fyrtioårsåldern har jag börjat arbeta med den mentala och kroppsliga inställning i rösten som jag hade naturligt som barn men förlorade genom körsång och en odynamisk vokal kultivering. Mellan barndomen och nu har självfallet varit en lång resa. Hur sammanfattar man en så irrande karriär som min? Det är vad jag försökt genom Operalabb. Jag har tillbringat något år med att knappt sjunga alls, och tänkt att mitt stora intresse egentligen är att skriva. Året därpå välte världen på ända och ägnade tre följande år som ung solist på Covent Garden. När karriären som solist verkligen tog fart växte långsamt insikten att min grundläggande teknik och min vokala ”mylla” var både osund och instabil. Med så stora och täta engagemang fanns emellertid inget utrymme att börja om, och även när man börjar arbetet att skapa en ordentlig teknisk grund måste man arbeta med en coach som i detalj förstår instrumentet man har i kroppen. Det förstår man främst genom att lyssna. En skicklig sånglärare måste ha ett djupt öra, som hör både orsak och konsekvens. Som hör den vokala kulturen och inte bara ett läte. Men framför allt måste läraren höra röstens möjligheter. Det är det svåraste. En lärare med diffusa ideal kan inte heller vägleda någon med stora konstnärliga ambitioner. Det är ett oerhört krävande arbete att acceptera sitt instrument när man väl tränat fel och byggt en karriär på ett instabilt system, och dessutom finna en lärare eller coach som hör det man själv känner och vill. Operalabb är mitt sätt att sammanfatta allt detta, men också en vision om vad opera skulle kunna vara och åstadkomma, om man utnyttjade konstens kraft till fullo.

När vi arbetar inom Operalabb, är min första poäng att vi arbetar med konst: som konstnärer. Sångaren är först och främst konstnär. Det är inte ett gästspel i en annan värld utan ett sätt att uppleva vår ur-människa, vår grundläggande kropp och vårt mest primala uttryck. Du kommer inte fram till ett effektivt konstnärligt uttryck genom att mentalt testa. Du måste våga våga. Att våga tar tid. Det kräver inte så mycket modiga impulser som en modig strategi. Oavsett om du är amatör, nybörjare, professionell eller operastuderande, finns det alltid miljöer där det räcker med ett ungefär. Vi som instruerar inom Operalabb siktar på att tillsammans våga finna den där närmast sakrala arbetsmiljön, där alla medverkande kommer vidare, överträffar sig själv och orkar se möjligheten att komma till en helt ny nivå. Det kan vara tekniskt, vokalt, konstnärligt, uttrycksmässigt, mentalt eller professionellt. För att klara av den typen av utveckling måste vi odla en förlåtande miljö. Var finner man den, i sin renaste form? Jo, i barnens lekar. Där finns bara mål och riktning, ingen självkritik. Lärandet sker genom att acceptera fel och hack i linjen som en del av leken. Så fort demonen som kommenterar dyker upp, antingen mentalt eller kroppsligt, stannar utvecklingen upp och vår process hindras svårt. Men vuxna människor kan inte leka så lätt, man måste bygga upp en så trygg omgivning och atmosfär att leken upplevs som självklar och ”ordinerad”, precis som att stå i kö. Det betyder inte att man lär sig av sina misstag. Tvärtom: man lär sig genom att lyckas. Därför måste vi skapa förutsättningar för att alla lyckas och förstår att självkritiken inte är effektiv om den är bestraffande.

Min andra poäng är att kroppen är instrumentet, men konsten är en plattform. Kroppen måste byggas långsamt till ett optimalt instrument, balanserat, dynamiskt och med kultiverade impulser. Förståelsen för konstens plattform måste sitta i ryggmärgen. Därför undervisar jag det jag kallar för ”Full Body Artist”, ett koncept som kombinerar kroppslig musikalitet och kroppslig musikdramatik med vokal kultivering. Som operasångare måste du nämligen dominera en teater, det är konstens plattform. Många som älskar opera eller arbetar med konstformen har påverkats av vår nutida kultur som hyllar det som kallas för ”autenticitet”, som att en äkta känsla i kroppen på artisten automatiskt också kommunicerar samma känsla till lyssnaren. Det är tyvärr ineffektivt att arbeta så, eftersom konsten inte fungerar animistiskt, genom en spirituell ”transfer”. Operakonsten är en ur-konst, den är baserad på människans första språk, som utvecklades långt innan vi hade ord eller grammatik. Människans första språk var melodi, ljud, gester och impulser; dvs musikdramatik. Det nyfödda barnet använder sitt enda försvar inför omvärlden när det är fött, nämligen sin röst. Det skriker. Alla dessa funktioner skapar hormonella effekter hos lyssnaren, men bara om rösten är ordentligt förankrad i den primala kroppens funktion. Dessa effekter skapar effekter som sorg, skräck, oro, lugn eller glädje, till exempel. Som konstnär är det sångarens uppgift att återge den skrivna musiken genom denna primala funktion, men kultiverad genom vår förståelse för musikdramatiken som plattform. Vår egen känsla är irrelevant, det är åskådarens egen känsla som skall projiceras på oss. Vi ska få publiken att tro att deras känsla kommer från oss, när den egentligen kommer från dem själva. Detta är något man kan uppnå även som amatör eller nybörjare, men det är först efter många års träning man lär sig hantera musikens djup och komplexitet. Detta är för att lyssnandet är en viktig nyckel, och något vi arbetar mycket med under workshops, masterclasser eller kurser – även föreläsningar för icke-sångare innehåller en stor del utveckling av det egna lyssnandet.

Som många har märkt, har den vokala kulturen i samhället ändrats. En talare inom politik, media eller teater, skapar sällan idag en akustisk miljö, utan utgår från den egna känslan i kroppen. Det gör att man känner sig autentisk, men talet blir mer enformigt och svårare att lyssna på. Lyssnaren stänger av sitt musikaliska öra och fokuserar mer på texten, som ett litterärt innehåll. En akustisk miljö är en samtalston där lyssnaren kan följa med i språkmelodin och den melodiska pulsen, känner sig inbjuden till att delta känslomässigt i samtalet på grund av dynamisk frasering där volymen i talet utgår från en lugn vokal kärna och inte en pressad eller ”vit” ton och där lyssnaren förstår kroppsligt vad som sker i talaren. Allt detta påverkar och tränar självklart också vårt musikaliska öra.

Rent tekniskt betyder det att den moderna svenska språkkulturen passiviserar bröstkorgen och tvingar struphuvud och tunga att låsa sig i olika positioner – även hos avancerade sångare. Istället reglerar många idag rösten med olika låsta former i svalget, och olika nivåer av lufttryck emot strupen. Idealet vore en ”vilande och öppen” strupe och en röst helt reglerad av den aktiva bröstkorgen och det primala ljudet, men vi har kommit att se rösten i sin mest dynamiska form som ”tillgjord” och den dysfunktionella rösten som ”ärlig”.

Kroppen: Rösten

Operalabb har glädjen att presentera workshopen Kroppen: Rösten – den subtila kopplingen mellan instrument och det många kallar för ”stöd”. Operalabb arrangerar i samarbete med Högalids Folkhögskola i Kalmar en workshop i klassisk sångteknik, opera och rösten.  Fokus kring den subtila kopplingen mellan kropp och röst, kroppslig förankring i sång och musicerande. Grunden kommer ur den homeostatiska rösten, eller ”primalljuden”. Instruktörer är Nikola Matisic, Mattias Danielsson och Lotta Larsson.

Kursen är lämplig för avancerade amatörer, sångstuderande och professionella sångare.

Kursavgift för 5 dagar är 3142 SEK för undervisning, boende och mat.

Anmälan: info@hogalid.nu
För ytterligare frågor: info@operalabb.se

inkludera Namn, kontaktinfo samt kort CV/Bio i anmälan.

Klicka på bilden här nedan för att se PDF i förstoring.

Operalabbs nya hemsida

Lotta Lindqvist och Mattias Danielsson undervisar på en Operalabbworkshop i samarbete med Sensus.

Hej! Här bygger vi en ny hemsida och blogg – om opera, rösten, vokal teknik och träning. Operalabb är en träningsverksamhet och ett forum för rösten, bel canto, musikdramatik och utveckling av operakonsten. Vi riktar oss till amatörer, körsångare, sånglärare och sångstuderande, liksom avancerade sångare och professionella.  Vi siktar även på att producera föreställningar och mindre konserter i framtiden. Kanske tillsammans med er?

 

 

Operalabb har bjudit in Mr David Gowland, ledare för Jette Parker Young Artists, Covent Garden, ett flertal gånger – för workshop och masterclass.