Operalabb: En rörelse för rösten

Operalabb
En rörelse för rösten

av Nikola Matisic

Vi bär alla på en unik berättelse om hur vi formades till den vi är idag. Samtidigt finns det gemensamma kännetecken för olika skrån. I efterhand ser man tydligare vilka individer som haft avgörande roller i den egna utvecklingen. Det är märkligt vilka man minns och vad som har störst betydelse för ens konstnärliga och personliga uppväxt. Långt i efterhand, när man tänker tillbaka, växlar perspektiven och viktiga figurer krymper eller blir irrelevanta, medan knasiga människor som man mest minns som frustrerande, växer till väktare av eviga sanningar. Min egen väg genom sången, operakonsten och musikdramatik, kopplat till träning och pedagogik började med pianolektioner och mitt eget spontana sjungande i lågstadiet. Rösten var för mig lika självklar som att springa eller teckna. Det var ett redskap som alla andra. En hand, en fot, en röst. Ljudet i sig var irrelevant, vad man kunde göra med det var det viktiga. Först nu i fyrtioårsåldern har jag börjat arbeta med den mentala och kroppsliga inställning i rösten som jag hade naturligt som barn men förlorade genom körsång och en odynamisk vokal kultivering. Mellan barndomen och nu har självfallet varit en lång resa. Hur sammanfattar man en så irrande karriär som min? Det är vad jag försökt genom Operalabb. Jag har tillbringat något år med att knappt sjunga alls, och tänkt att mitt stora intresse egentligen är att skriva. Året därpå välte världen på ända och ägnade tre följande år som ung solist på Covent Garden. När karriären som solist verkligen tog fart växte långsamt insikten att min grundläggande teknik och min vokala ”mylla” var både osund och instabil. Med så stora och täta engagemang fanns emellertid inget utrymme att börja om, och även när man börjar arbetet att skapa en ordentlig teknisk grund måste man arbeta med en coach som i detalj förstår instrumentet man har i kroppen. Det förstår man främst genom att lyssna. En skicklig sånglärare måste ha ett djupt öra, som hör både orsak och konsekvens. Som hör den vokala kulturen och inte bara ett läte. Men framför allt måste läraren höra röstens möjligheter. Det är det svåraste. En lärare med diffusa ideal kan inte heller vägleda någon med stora konstnärliga ambitioner. Det är ett oerhört krävande arbete att acceptera sitt instrument när man väl tränat fel och byggt en karriär på ett instabilt system, och dessutom finna en lärare eller coach som hör det man själv känner och vill. Operalabb är mitt sätt att sammanfatta allt detta, men också en vision om vad opera skulle kunna vara och åstadkomma, om man utnyttjade konstens kraft till fullo.

När vi arbetar inom Operalabb, är min första poäng att vi arbetar med konst: som konstnärer. Sångaren är först och främst konstnär. Det är inte ett gästspel i en annan värld utan ett sätt att uppleva vår ur-människa, vår grundläggande kropp och vårt mest primala uttryck. Du kommer inte fram till ett effektivt konstnärligt uttryck genom att mentalt testa. Du måste våga våga. Att våga tar tid. Det kräver inte så mycket modiga impulser som en modig strategi. Oavsett om du är amatör, nybörjare, professionell eller operastuderande, finns det alltid miljöer där det räcker med ett ungefär. Vi som instruerar inom Operalabb siktar på att tillsammans våga finna den där närmast sakrala arbetsmiljön, där alla medverkande kommer vidare, överträffar sig själv och orkar se möjligheten att komma till en helt ny nivå. Det kan vara tekniskt, vokalt, konstnärligt, uttrycksmässigt, mentalt eller professionellt. För att klara av den typen av utveckling måste vi odla en förlåtande miljö. Var finner man den, i sin renaste form? Jo, i barnens lekar. Där finns bara mål och riktning, ingen självkritik. Lärandet sker genom att acceptera fel och hack i linjen som en del av leken. Så fort demonen som kommenterar dyker upp, antingen mentalt eller kroppsligt, stannar utvecklingen upp och vår process hindras svårt. Men vuxna människor kan inte leka så lätt, man måste bygga upp en så trygg omgivning och atmosfär att leken upplevs som självklar och ”ordinerad”, precis som att stå i kö. Det betyder inte att man lär sig av sina misstag. Tvärtom: man lär sig genom att lyckas. Därför måste vi skapa förutsättningar för att alla lyckas och förstår att självkritiken inte är effektiv om den är bestraffande.

Min andra poäng är att kroppen är instrumentet, men konsten är en plattform. Kroppen måste byggas långsamt till ett optimalt instrument, balanserat, dynamiskt och med kultiverade impulser. Förståelsen för konstens plattform måste sitta i ryggmärgen. Därför undervisar jag det jag kallar för ”Full Body Artist”, ett koncept som kombinerar kroppslig musikalitet och kroppslig musikdramatik med vokal kultivering. Som operasångare måste du nämligen dominera en teater, det är konstens plattform. Många som älskar opera eller arbetar med konstformen har påverkats av vår nutida kultur som hyllar det som kallas för ”autenticitet”, som att en äkta känsla i kroppen på artisten automatiskt också kommunicerar samma känsla till lyssnaren. Det är tyvärr ineffektivt att arbeta så, eftersom konsten inte fungerar animistiskt, genom en spirituell ”transfer”. Operakonsten är en ur-konst, den är baserad på människans första språk, som utvecklades långt innan vi hade ord eller grammatik. Människans första språk var melodi, ljud, gester och impulser; dvs musikdramatik. Det nyfödda barnet använder sitt enda försvar inför omvärlden när det är fött, nämligen sin röst. Det skriker. Alla dessa funktioner skapar hormonella effekter hos lyssnaren, men bara om rösten är ordentligt förankrad i den primala kroppens funktion. Dessa effekter skapar effekter som sorg, skräck, oro, lugn eller glädje, till exempel. Som konstnär är det sångarens uppgift att återge den skrivna musiken genom denna primala funktion, men kultiverad genom vår förståelse för musikdramatiken som plattform. Vår egen känsla är irrelevant, det är åskådarens egen känsla som skall projiceras på oss. Vi ska få publiken att tro att deras känsla kommer från oss, när den egentligen kommer från dem själva. Detta är något man kan uppnå även som amatör eller nybörjare, men det är först efter många års träning man lär sig hantera musikens djup och komplexitet. Detta är för att lyssnandet är en viktig nyckel, och något vi arbetar mycket med under workshops, masterclasser eller kurser – även föreläsningar för icke-sångare innehåller en stor del utveckling av det egna lyssnandet.

Som många har märkt, har den vokala kulturen i samhället ändrats. En talare inom politik, media eller teater, skapar sällan idag en akustisk miljö, utan utgår från den egna känslan i kroppen. Det gör att man känner sig autentisk, men talet blir mer enformigt och svårare att lyssna på. Lyssnaren stänger av sitt musikaliska öra och fokuserar mer på texten, som ett litterärt innehåll. En akustisk miljö är en samtalston där lyssnaren kan följa med i språkmelodin och den melodiska pulsen, känner sig inbjuden till att delta känslomässigt i samtalet på grund av dynamisk frasering där volymen i talet utgår från en lugn vokal kärna och inte en pressad eller ”vit” ton och där lyssnaren förstår kroppsligt vad som sker i talaren. Allt detta påverkar och tränar självklart också vårt musikaliska öra.

Rent tekniskt betyder det att den moderna svenska språkkulturen passiviserar bröstkorgen och tvingar struphuvud och tunga att låsa sig i olika positioner – även hos avancerade sångare. Istället reglerar många idag rösten med olika låsta former i svalget, och olika nivåer av lufttryck emot strupen. Idealet vore en ”vilande och öppen” strupe och en röst helt reglerad av den aktiva bröstkorgen och det primala ljudet, men vi har kommit att se rösten i sin mest dynamiska form som ”tillgjord” och den dysfunktionella rösten som ”ärlig”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *