Att bygga en röst

Sångrösten är en förmåga, precis som att köra bil eller att teckna. Det är inget man bara kan. Sångrösten är baserat på ett instrument som de flesta använder dagligen, men med en annan dynamik, nämligen talet. Hela instrumentet påverkas väldigt starkt av många faktorer genom livet. Därför behöver man en checklista som sångare, när man börjar träna sång. Att hoppa över eller ignorera viktiga detaljer gör att utvecklingen går långsammare eller rent av backar. Många professionella sångare tvingas därför ge upp sin karriär eller sjunga enklare och mindre krävande roller när den unga talangrösten börjar försvinna i senare delen av trettioårsåldern.

Det första man måste tänka på med rösten är att dess instrument har som primär funktion att skydda lungorna. Stämbanden regleras av kroppens snabbast reagerande muskel. Att sjunga aktiverar därför kroppens naturliga instinkt att skydda lungorna mot vad den tror är något farligt.

Här en förenklad checklista över komplexa förmågor som måste arbetas med i detalj innan man ordentligt kan påbörja nästa steg.

Kom ihåg! Innan du arbetat igenom dessa steg kommer alltid nästa steg att vara problematiskt – beroende på ålder, naturlig talang eller instrumentets tålighet. Vissa kan på grund av kroppslig tålighet eller musikalitet hoppa över någon del helt och ändå fungera hyfsat sångligt, men med någon slags begränsning. Det är bara individer med oerhört hög expertis som kan höra denna obalans. De klassiska kännetecknen för en sådan röst är exempelvis: Begränsad dynamik, svårighet att göra mezza di voce, avsaknad av komplett vokalt spektrum (vissa delar av övertonsregistret saknas), krampaktig känsla ovanför struphuvudet som ökar ju högre man sjunger i registret, i synnerhet efter att man sjungit (globus), överdriven muskelaktivitet i lodrät bukmuskulatur, oförmåga att öppna käken vid sång, oförmåga att starta en ton utan högt tryck från buken eller anspänning i svalget, bullrig vokal klang i ett litet rum men saknar genomslagskraft i större lokal, axlarna sjunker in, pulserande betoning istället för konstant energi – några klassiska exempel. Alla skickliga sånglärare identifierar dessa problem och tar itu med dem, på sitt sätt. Det viktiga är att identifiera dem och identifiera en plan. En sångstuderande ska inte uppleva dessa problem och fortsätta med mer avancerade nivåer av sångträning. Det är också viktigt att förstå en av konsternas grunder: att kunna är inte detsamma som att förstå. Här talar vi om att kunna. Den förmågan tränas genom upprepning, inte genom att förstå konceptet. Man kan tala om ett koncept, men det leder inte till förmåga. Att öva dessa koncept innebär därför att bara genomföra lärarens övningar tills att kroppen ”ger upp” och vänjer sig vid ett annat tillstånd. Förstå då kan man fortsätta med nästa steg.

Många lärare använder quick fix, som handlar om tekniska manövrar som kan utföras direkt. Det leder sällan till någon långsiktig förändring om det inte redan ingår i den pågående träning man genomgår. Däremot kan det vara effektivt som signal om vad man missat i sin träning och bör fokusera på.

Andning. Andningen måste baseras på den behagliga viloandningen – som utvecklas till en energisk dynamisk andning, utan att involvera mikrojusteringar eller crunch-spänning i frasering. Din andning måste vara så intuitiv som djurets eller spädbarnets. Effekten av detta är ett stabilt och hängande struphuvud, som när du stönar, flämtar, ropar i vrede eller hejar på ditt lag i fotboll. Det får inte finna ett spår av överdriven attack, spänningar som stöter eller spänner och gör andningen ineffektiv eller krampaktig. Den får inte heller bli passiv, letargisk eller vek. Innan kroppen utvecklat en ordentligt dynamisk andning, fungerar inte rösten ordentligt, utan måste hela tiden kompensera. En överdriven andningsfunktion innebär stor belastning på röstens instrument. Optimal andning i dynamisk flow kallas för ”appoggio”, när röstapparaten och andning är i fullständig synk, utan press och utan kollaps.  Strupen måste vänja sig vid dynamisk andning för att inte reagera genom kramp när utandning sker häftigt.

Kroppslighet och hållning. Den mänskliga gorilla-positionen är optimal för en sångare. Detta kräver en atletisk kropp som förstår vad det innebär att ta och och ge efter – i synnerhet de muskler som reglerar strupe, svalg, bröstkorg, diafragma, pelvis och buk.  Käke, nacke och svalg måste tillåta en strupöppning som är maximal, vilket i princip innebär passivitet i strupen. Käkmuskulatur, tunga och nacke måste vara mjuk och rörlig och inte användas som motstånd vid andning, sång eller tal.

Strupen. Det är viktigt att struphuvudet inte överaktiveras. I det svenska språket idag används struphuvudet överdrivet mycket som en artikulator, vilket gör det svårt för många svenskar att låta bli det när man utvecklar sin klassiska sångträning i bel canto. Grunden är ett lågt struphuvud, ungefär som när man gapar mot himlen. Det är inte samma sak som en nedpressat och fasthållet struphuvud som när man lyfter en tyngd eller härmar en mörkare röst. Käke, tunga och nackmuskler kan påverka strupens hängande, eller ”flytande”, tillstånd vilket är oerhört viktigt att undvika.  Med ett krampaktigt appoggio kan strupens hängande tillstånd förändras till att spännas fast av de många stabiliserande muskler som larynx hänger i. Genom att sikta på ett konstant appoggio som inte förändras till att övergå i en press, eller med andra ord: en konstant framåtrörelse i röstens ”linje”, så undviker man att låsa fast strupen.

Tungan.

Fonation.

Vokaler och konsonanter.

Språket.

Vokaliser.

Repertoar.