Rösten

Van Gogh picture of vortex movement

Rösten är en del av kroppens skydd. När vi föds har vi inget annat än rösten att försvara oss med. Rösten framkallar beskyddarinstinkter hos vuxna omkring oss, genom dess signaleffekt. Rösten blir därför en slags direktkoppling till omgivningen. Därefter, genom hela livet, använder vi röstens läten för att intuitivt kommunicera hur vår kropp känner sig. Vi lär oss, genom livet, att använda röstens mer subtila läten och signaler för att sammanlänka oss med andra människor. Detsamma gäller lyssnaren, som också med åldern utvecklar ett förfinat lyssnande på andra människors subtila vokala signaler.

Rösten är ett resultat av kroppens rörelser. När vi mjukt och ömt ökar luftens ström genom strupen, kan vi låta ett dovt suckande signalera kroppens trygga avslappning och mjukhet. När kroppen utsätts för ett plötsligt hot, kan kroppen på impuls göra ifrån sig ett vasst, skriande läte som väcker och uppmärksammar omgivningen. När kroppen är i fullständig harmoni och samtidigt når hög fysisk ansträngning, kan den utstöta ett hojtande läte som fokuserar kroppens kraft till en enda intensiv rörelse – medan om man sjungande nynnar eller rytmiserande gör pulserande ljud, kan informera omgivningen i vilket takt eller ansträngningsgrad man rör sig, men också underlätta den egna kroppens förhöjda timing. Alla dessa ljud kommer ur kroppens olika tillstånd. Man skulle kunna kalla detta tillstånd för ”mylla”, om man använder växtlighet som lämplig metafor. Rösten blir då växtligheten som spirar ur denna mylla. Smärta, glädje, utmattning, överraskning; allt som orsakar förändring i kroppen, signaleras utåt till omgivningen, gruppen, partnern, publiken. Rörelsen i kroppen fortsätter genom luften, tack vare rösten, till andra människors hörsel,  genom ljudvågor. På så sätt är rösten en fortsättning av nervsystemet, en förlängning av nervtrådarna ut till andra människor.

Skall rösten utvecklas, måste vi därför börja med dess mylla. Vilken näring har rösten? Om något är fel på rösten, har det att göra med kroppens generella tillstånd? Om vi ska utvecklas, hur kan vi förbättra röstens jordmån?

En fråga som ofta kommer upp  i debatter, på kurser och workshops, är varför någon väljer att låta på ett eller annat sätt. Det avslöjar en bakochframvänd tanke om klassisk sång, men logisk med tanke på syftet med röstens närmast mytiska kraft på lyssnaren.

Ljudet som alstras av en sångare är ett sekundärt resultat av vad man vill uppnå, nämligen att sjunga den musik som är skriven och yttra de ord som man vill säga genom musiken. Musiken och orden är därför syftet. Röstens ljud är en effekt av att sångaren tränat sitt instrument att kunna spela den musik som är skriven utan att bli trött och sliten, och genom att träna röstens flexibilitet och övertonsrikedom så att den hörs över en orkester, ut i en enorm sal med tusentals sittplatser och ändå är så rörlig att den kan skifta mellan höga och låga toner, starka och svaga, i det närmaste helt sömlöst. Ljudet, dess karaktär, är ett resultat av allt detta – inte det primära. En sprinter får sin kropp och sina rörelser som ett resultat av att träna för att nå mållinjen fortare än andra. En maratonlöpare är inte tunn och nätt som primärt syfte.

Människan skapar alltid denna omvända dramaturgiska berättelse och gör kopplingar som inte alltid är i rätt ordning. Det är naturligt. Det är därför operakonsten är en ur-konst. Det behövs inga tekniska hjälpmedel. Inga andra maskiner än kroppen. Operakonsten bygger på denna naturliga effekt. Lyssnaren hör musik som är så vacker att den framkallar känslor. Direkt tänker lyssnaren att dessa känslor kommer från sångaren. Lyssnaren har alltså projicerat sina egna känslor på en artist. Det är artistens yrkesuppgift att skapa sig själv till en sådan mänsklig canvas.